.
När ännu en dag går mot sitt slut och man sitter där och tänker på
allting som kunnat bli men som aldrig blev, är man olycklig då?
När nästa morgon gryr och man fortfarande har samma gnagande känsla i maggropen,
betyder det då att man önskar att man kunde gjort om allt, gjort det rätt..
Är känslan av ensamhet något man måste lära sig att leva med
eller är det ett straff för det man kanske kunde gjort annorlunda?
När man varje dag frågar sig själv om man gjorde rätt val
eller om man kanske skulle valt den andra vägen,
är det en känsla av ånger eller bara ren och skär egoism?
Jag slutar aldrig förundras över vilka känslor som ibland
kan träffa en som ett knytnävsslag rakt i magen, fast man har sett dom komma redan innan..
Jag slutar heller aldrig undra om valen jag har gjort i mitt liv var dom rätta
och hur mitt liv skulle sett ut om jag valt annorlunda.
Det sägs att man aldrig ska tappa tron på sig själv och även om vägen är lång och ibland
svår att vandra så finns där alltid ett ljus, det gäller bara att finna det, finna lyckan
och därmed finna sig själv igen..
Jag tror att någonstans längs denna långa vägen har jag tappat bort mig själv,
mina drömmar och det jag tror på. Någonstans under färden var det någon som släckte
ljuset för mig och nu famlar jag i mörker utan att veta vart jag ska gå.
Jag går och lägger mig på kvällarna och tänker:
Imorgon är en ny dag, imorgon kommer allt vara som jag drömt om..
Men ändå vaknar jag upp med samma känsla.. Tänk om..?
